Bray
Nu så ska vi se om det inte fungerar bättre. Har haft lite problem med att ladda upp bilder här varför detta kommer lite sent. Men bättre sent än aldrig :) Så nu gör jag ett nytt försök.
Alltså, i söndags tog Mirka, Mikko, jag, Ann-Kristin och Kalle vår hyrda bil och så bar det av till Bray. En mysig karaktäristisk stad alldeles med stranden. Solen sken och värmde oss då vi vankade fram längs strandpromenaden. Och efter ett par smörgåsar och kaffe på ett charmigt litet cafe var vi reda att ta oss an en ytterliggare liten hike. Vi började gå längs gångvägen bland de andra strosande turisterna. Sen kom vi fram till några trappor som ledde bort från gången. De var vi ju naturligtvis tvungna att se vart de ledde.
De gick genom en stenportal och slutade vid en igenväxt liten stig, eller ja vore fel att ens kalla den det. Snarare ett litet spår av en stig som antagligen funnits där för mycket länge sedan. Vi tänkte inte så mycket på det då utan resonerade så att vi går lite och ser hur det artar sig. Kunde ju va roligt att ta en annan väg uppför berget, att ta en väg som inte alla andra tog. Vi kämpade på uppför tills vi började diskutera om vi skulle vända eller fortsätta. Vid det laget hade solen försvunnit och ersatts av tjocka moln och duggregn. Leran och gräset gjorde att det var svårt att kämpa sig vidare uppför berget. Och buskar rispade på ben och fötter. När vi äntligen verkligen började tvivla på att det var en bra ide det här med att ta en annan väg, när vi började förstå varför ingen annan tog den vägen så var det försent för att vända. Det var bara att kämpa på. Nu så här i efterhand inser jag ju naturligtvis hur idiotiskt och dumdristigt vandringen vi hade gett oss in på faktiskt var. Där gick vi på ett led, uppför en lerig, hal och mycket brant nästan obefintlig rest av en stig. Hade någon gjort ett endaste felsteg så hade det varit slutet. Det fanns inget att hugga tag i om man tappade fotfästet, och risken att dra med sig fler i fallet var alldeles för stor. Det är faktiskt en de få gånger jag varit riktigt rädd, både för mitt eget och de andras liv. Det har bara hänt en gång förut.. Vem visste att jag skulle få uppleva den känslan två gånger samma dag? Men nu hoppar jag händelserna i förväg..
Med mycket möda och med änglavakt kom vi till slut upp och stod äntligen på toppen av berget. Det hade regnat hela tiden, men så fort vi kom upp dit, så började det ett sånt hällregn, att jag aldrig varit med om dess like förut. Det rev och slet i våra paraplyer och de stora och kraftiga vattendropparna gjorde ont när de träffade huden. Till slut försökte vi klämma ihop oss på ena sidan av det stora metallkorset som stod högst uppe på toppen. Vinden gjorde att regnet piskade på från sidan och korset gav oss åtminstone lite skydd från det. Vi kurade ihop oss där ett bra tag i tron om att det bara var en skur som snart skulle passera. Men vi hade fel, det höll i sig. Jag har ett par bilder från när vi stod där, och gömde mobilkameran undan regnet så gott jag kunde medan jag tog dem. Det var kallt men oj vad vackert det var med regnbyarna över vattnet, solen som sken på vissa fläckar många många mil bort..
När vi hade stått där i vad som kändes som en evighet och väntat så lyser plötsligt hela himlen ovanför oss upp i ett alldeles vitt och starkt sken, och med ens försvinner allt ljud i skuggan av en öronbedövande åsksmäll. Det kändes som tiden stod stilla medan vi tittade på varandra, sen blev det fart på oss alla och vi började springa mot sluttningen. Den här gången vägen man faktiskt skulle ta. Men tack vare det kraftiga regnet så hade leran börjat lossna och bildade tillsammans med vattnet en brun flod som forsade nedför branten. Trötta och våta fötter gled och snubblade nedför den bitvis mycket steniga stigen som togs upp mer och mer av forsen. När vi hade hunnit nedför berget en bra bit kunde vi äntligen slappna av. Och när vi gjorde detta insåg vi hur blöta vi var, frusna och trötta. Och så snart solen började skina svagt igen så började det bli svårt att tro hur illa det nyss hade varit. Men att vi varit så nära blixten gick inte riktigt att skaka av sig. Vi stod högst uppe på ett berg, under ett stort metalkors med paraplyerna i våra händer och blixten var alldeles där. Den var där. Vi gjorde verkligen alla saker man absolut inte ska göra.. Så som sagt, den dagen var det spänning i luften kan jag säga, på mer än ett sätt.
Överlevde gjorde vi alla iaf att berätta om det, och visa er lite bilder med :)
Tyvärr saknas bilder av forsen och lite sånt. Men det kommer en uppdatering senare.
Än så länge är de i tryggt förvar på A-K:s digitalkamera. Så det kommer inom sinom tid :)
Alltså, i söndags tog Mirka, Mikko, jag, Ann-Kristin och Kalle vår hyrda bil och så bar det av till Bray. En mysig karaktäristisk stad alldeles med stranden. Solen sken och värmde oss då vi vankade fram längs strandpromenaden. Och efter ett par smörgåsar och kaffe på ett charmigt litet cafe var vi reda att ta oss an en ytterliggare liten hike. Vi började gå längs gångvägen bland de andra strosande turisterna. Sen kom vi fram till några trappor som ledde bort från gången. De var vi ju naturligtvis tvungna att se vart de ledde.
De gick genom en stenportal och slutade vid en igenväxt liten stig, eller ja vore fel att ens kalla den det. Snarare ett litet spår av en stig som antagligen funnits där för mycket länge sedan. Vi tänkte inte så mycket på det då utan resonerade så att vi går lite och ser hur det artar sig. Kunde ju va roligt att ta en annan väg uppför berget, att ta en väg som inte alla andra tog. Vi kämpade på uppför tills vi började diskutera om vi skulle vända eller fortsätta. Vid det laget hade solen försvunnit och ersatts av tjocka moln och duggregn. Leran och gräset gjorde att det var svårt att kämpa sig vidare uppför berget. Och buskar rispade på ben och fötter. När vi äntligen verkligen började tvivla på att det var en bra ide det här med att ta en annan väg, när vi började förstå varför ingen annan tog den vägen så var det försent för att vända. Det var bara att kämpa på. Nu så här i efterhand inser jag ju naturligtvis hur idiotiskt och dumdristigt vandringen vi hade gett oss in på faktiskt var. Där gick vi på ett led, uppför en lerig, hal och mycket brant nästan obefintlig rest av en stig. Hade någon gjort ett endaste felsteg så hade det varit slutet. Det fanns inget att hugga tag i om man tappade fotfästet, och risken att dra med sig fler i fallet var alldeles för stor. Det är faktiskt en de få gånger jag varit riktigt rädd, både för mitt eget och de andras liv. Det har bara hänt en gång förut.. Vem visste att jag skulle få uppleva den känslan två gånger samma dag? Men nu hoppar jag händelserna i förväg..
Med mycket möda och med änglavakt kom vi till slut upp och stod äntligen på toppen av berget. Det hade regnat hela tiden, men så fort vi kom upp dit, så började det ett sånt hällregn, att jag aldrig varit med om dess like förut. Det rev och slet i våra paraplyer och de stora och kraftiga vattendropparna gjorde ont när de träffade huden. Till slut försökte vi klämma ihop oss på ena sidan av det stora metallkorset som stod högst uppe på toppen. Vinden gjorde att regnet piskade på från sidan och korset gav oss åtminstone lite skydd från det. Vi kurade ihop oss där ett bra tag i tron om att det bara var en skur som snart skulle passera. Men vi hade fel, det höll i sig. Jag har ett par bilder från när vi stod där, och gömde mobilkameran undan regnet så gott jag kunde medan jag tog dem. Det var kallt men oj vad vackert det var med regnbyarna över vattnet, solen som sken på vissa fläckar många många mil bort..
När vi hade stått där i vad som kändes som en evighet och väntat så lyser plötsligt hela himlen ovanför oss upp i ett alldeles vitt och starkt sken, och med ens försvinner allt ljud i skuggan av en öronbedövande åsksmäll. Det kändes som tiden stod stilla medan vi tittade på varandra, sen blev det fart på oss alla och vi började springa mot sluttningen. Den här gången vägen man faktiskt skulle ta. Men tack vare det kraftiga regnet så hade leran börjat lossna och bildade tillsammans med vattnet en brun flod som forsade nedför branten. Trötta och våta fötter gled och snubblade nedför den bitvis mycket steniga stigen som togs upp mer och mer av forsen. När vi hade hunnit nedför berget en bra bit kunde vi äntligen slappna av. Och när vi gjorde detta insåg vi hur blöta vi var, frusna och trötta. Och så snart solen började skina svagt igen så började det bli svårt att tro hur illa det nyss hade varit. Men att vi varit så nära blixten gick inte riktigt att skaka av sig. Vi stod högst uppe på ett berg, under ett stort metalkors med paraplyerna i våra händer och blixten var alldeles där. Den var där. Vi gjorde verkligen alla saker man absolut inte ska göra.. Så som sagt, den dagen var det spänning i luften kan jag säga, på mer än ett sätt.
Överlevde gjorde vi alla iaf att berätta om det, och visa er lite bilder med :)
Tyvärr saknas bilder av forsen och lite sånt. Men det kommer en uppdatering senare.
Än så länge är de i tryggt förvar på A-K:s digitalkamera. Så det kommer inom sinom tid :)
Kommentarer
Postat av: Jimmy
Fina bilder
Trackback
